På Gång
Tips från läshörnan
Vågens barn. Bildminnen och minnesbilder (av Gunnar Brusewitz)
Vågens barn, från 1994, är den f&...
Kökar – ett skärgårdssamhälle i förvandling
På Kökar finns inte längre en enda yrkesfiskare...
Senast kommenterade artikeln
TREVLIGT UMGÄNGE PÅ SKRIDSKOR
Ray Holmlund är övertygad om att vem ...
Stornäset – ett gemensamt och unikt område
Stornäset i Sund hör till Kastelholms...
NYA ARTER I ÖSTERSJÖN
Planktonalger sprids hela tiden till nya platse...
Senaste inlägg
Grottan i Knutsboda
Jag undrar om grottan i Knutsboda inte är så kä...
Fågelskrock
Här kommer lite skrock och skrönor runt fåglar ...
Gullig natur
Jag vill lite reagera på ett fenomen som jag tyck...

|
|
Rekord i smultron och andra naturessäer av Johan Ulfvens I Rekord i smultron (143 s.) från år 1991 koncentrerar sig Johan Ulfvens på de österbottniska hemtrakterna. Han gör utflykter till öar och skär söder om Vasa, fjärdar och åkermarker. Många av essäerna känns igen sedan boken Favoriter tidigare, bland annat vad gäller smultron, havtorn och knölsvan är texten nog närmast densamma. Fokus ligger nu som då på naturvård och naturskydd. Naturkänsla kombineras med statistiska uppgifter om arters ökning och minskning över åren, och allt fogas in i ett miljövårdande perspektiv med funderingar över orsak och verkan, samt förslag till åtgärder. Avslutningsvis sammanfattar Ulfvens den politiska viljan till miljöförbättrande arbete både på riks- och kommunalplanet, och funderar över varför en naturvårdande syn har så svårt att slå igenom och få formen av miljöpolitiska program. Även ur ett strikt åländskt perspektiv kan man förstås läsa boken med behållning. Intressant är t.ex. att höra hur knölsvanen avancerat norrut och tagit nya revir i besittning från att ursprungligen ha rymt från en fågeldamm i Mariehamn på trettiotalet. Johan Ulfvens som har ett långt perspektiv på naturvården i Finland och i övriga Norden citerar ofta kända auktoriteter på området, som Gunnar Brusewitz, vilken kan berätta hur man på 1700-talet sköt sånglärkor och tog dem till hovet, som bevis på att våren kommit, och att kungen där antagligen åt upp dem, innan man började förstå det barbariska i denna hantering. Nu senare har vårens stolta budbärare sedan 80-talet kommit att minska med tio procent om året snarare till föjd av ett moderniserat jordbruk, än av jakt. Om den miskningen har fått pågå oförändrad undrar man vad lärkbeståndet landar på idag. Text: Ulf Nyback |
Kommentarer (0)
