En algkratterska berättar Plötsligt hade ett tjockt, illaluktande algtäcke lagt sig över stranden. Monika Jansson var förfärad och tappade lusten att gå till sin hyrda stuga. Följande sommar bestämde hon sig för att försöka göra något åt saken. Hon greppade krattan. Den närmare 100 meter långa stranden vid stugan i Tranvik var riktigt fin till en början. Algerna kom som en total överraskning – en dålig sådan – sommaren 1994. – Jag blev arg och undrade vem som hade stulit stranden, berättar Monika Jansson. Det var alger överallt. Strömmarna och den sydvästliga vindriktningen som är vanlig just där stugan ligger gjorde att algerna fångades upp. Monika slutade gå till stugan och tillbringade påföljande vinter med att fundera ut åtgärder. – Då det blev sommar igen provade jag på att kratta bort algerna. Jag drog dem långt upp på stranden så att de fick torka och lade sedan algerna på hög i skogen. Men det var tungt och jag insåg snart att det var ett hopplöst jobb. Jag hann bara med en kvadratmeter om dagen. Monikas pappa kom och tog bort algtäcket maskinellt med harven. Det ledde till att alger och sand blandades och bildade en drivbänk för ogräs, något som inte heller var bra. Algerna producerar nämligen rikligt med kväve och är gödande. Där alghögarna låg i skogen började alarna må dåligt och nässlorna frodades. – Jag fortsatte kratta för hand, ibland till långt in på natten. Då sommaren 1995 var slut hade jag krattat ungefär en fjärdedel av min strand. Där jag inte hade gått fram var ogräset i augusti en halvmeter högt. Monika Jansson krattade alger i Tranvik i tio års tid. Hennes engagemang ledde till stor uppmärksamhet i massmedia i både Finland och Sverige. En fotoutställning på algtemat turnerade i flertalet finska och svenska städer, och båda ländernas politiker fick ta emot boken "Rosenrött hav" som Monika gav ut år 2000. – Mitt hysteriska krattande fungerade som en väckarklocka. Många blev uppmärksamma på att algerna är ett farligt tecken på övergödning.

Kommentarer (0)