Från gården där jag bor är utsikten vidsträckt. Överboda ängar sträcker sig drygt en halv kilometer västerut och en knapp kilometer från norr till söder. 25 hektar eller en fjärdedels kvadratkilometer således. Här har jag i sommar tittat på en familj tornfalkar, som hängt över åkrarna eller suttit på stolpar och spanat.
Tornfalken behöver någon kvadratkilometer till hemområde. Det är kanske lite trångt här. Eftersom de äter ett halvdussin sorkar per dag per falk, kan det förklara varför jag också har sett dem jaga nere på ängarna mot sjön.

Allra mest oblyg har en ung hanne varit. Han har ibland vilat på mitt fönsterbleck. Oftast har han suttit på en telefontråd strax ovanför mig. När han fått syn på en insekt eller en sork har han låtit sig falla som en sten för att just i tid vända upp med de kloförsedda fötterna först.

Några fåglar har jag inte sett honom ta, enligt uppgift är bara två procent av falkarnas föda småfåglar.
Det där med torn syftar på artens vana att utnyttja höga byggnader som häckplatser. Förr när kyrkan var den enda höga byggnaden använde falken ofta kyrktornet som boplats. Den har också kallats kyrkofalk, namnet tornfalk nämns först år 1728. Här i Överboda är det långt till kyrkan, jag tror att de bor i en hög, halvt fallfärdig gammal lada med stora hål i brädningen.

Falkarna har minskat i antal sedan andra hälften av 1800-talet. Läget just nu påstås dock vara mer stabilt, det finns två tusen par i Finland.

Nu är vi i slutet av augusti. Det börjar gå mot höst. I morse såg jag en av falkarna jaga i svindlande fart. Jag undrar om de tänker övervintra eller liksom jag flyga ner till Italien om en vecka.

Christian Pleijel, 26 augusti 2009