Vintern är en hård tid för djuren. Det syns inte mycket liv och rörelse i skogen under de kalla månaderna, och man börjar fundera på hur djuren överhuvudtaget klarar sig i den magra tillvaron.

Under vintern går det mesta av en fågels eller ett däggdjurs tid åt till att söka föda. Värst är det för de minsta arterna som sorkar och näbbmöss och hos fåglar mesar och kungsfåglar. Det gäller att burra upp sig så mycket som möjligt och låta så lite som möjligt av benen sticka ut i kylan, eftersom utstickande kroppsdelar ytterligare ökar den värmeavgivande ytan. Näbbmössen ändrar till och med kroppsform mellan årstiderna, så att de under vintern är rundare och kortare än under sommaren. Större djur som älgar och rådjur rör på sig så lite som möjligt och tillbringar största delen av kallare perioder i en skyddande skogsdunge med gott bete.

Till dem som sover bort vintern eller går i dvala hör björn, grävling, mårdhund och under kallare tider även ekorren. Innan dessa djur lägger sig att sova äter de sig feta och bygger upp en rejäl fettreserv. Björnen slutar äta ett par dagar innan den går i ide och övervakar omgivningen noga så att den vet att det är lugnt. I samband med detta bildas en plugg i björnens ändtarm, för den producerar varken avföring eller urin under vintersömnen. Den sover en helt vanlig sömn och kan vakna då och då och ta sig en promenad om vädret tillåter. Ungarna föds under vintervilan.

Även igelkotten ligger i vinterdvala. Dess ämnesomsättning går ner på sparlåga och temperaturen sjunker till omkring 10 C, andningen är nästan obefintlig och hjärtverksamheten går ner till några få slag per minut. Trots att igelkotten är i djup dvala kan det ibland hända att även den tar sig en promenad. Detta är troligen en närmast desperat åtgärd som inträffar när fettreserverna håller på att ta slut.

De som sover djupast eller ligger i kölddvala vaknar aldrig före temperaturen är över noll. Till denna grupp hör kräldjur och groddjur samt allehanda ryggradslösa djur. De tidigaste vårfjärilarna hör också till de insekter som vaknar av att vårvärmen väcker dem.

Under snön lever sorkar, näbbmöss och andra smådäggdjur ett aktivt liv även under strängaste kyla. Också harar och skögshöns kan dra nytta av snöns isolerande förmåga. Småfåglar uppsöker gärna ihåliga träd eller fågelholkar till natten för att få skydd mot kylan, eller också sätter de sig på rad nära varandra för att hålla värmen. För älg, rådjur och hare kan ett tjockt snötäcke medföra problem, eftersom det blir svårt att komma åt födan.

En metod att klara av vintern är att flytta söderut, som många fågelarter gör. Det är ändå ganska riskabelt, och dessutom gäller det att före flytten lägga upp ett ordentligt energiförråd i form av fett. Fettreserverna måste räcka till nästa rastplats. Hos vissa fågelarter väljer en del individer att flytta medan andra stannar kvar. Att stanna kvar kan trots hårda tider innebära fördelar – finns man på plats hela vintern kan man lägga beslag på de bästa reviren när våren kommer.

Text: Ralf Carlsson
Red: Mcarena

En längre artikel av Ralf Carlsson har varit publicerad i Finlands Natur 2003. Öppna artikeln som pdf här.