VÅRJUBEL FRÅN SKÄRGÅRDEN Det borde vara varje människa förunnat att uppleva våren på Kökar. Ingenstans annanstans är den så sprudlande, tjattrande, porlande – så underbar och efterlängtad. Flera månader håller havsisen kobbar och skär i ett stadigt skamgrepp. Grått är den dominerande färgen. Allt är grått: grå berg, grått hav och grå himmel. Men efter ett tag tränar man upp färgseendet – överallt finns små nyanser och schatteringar. Gräset skiftar i gult och alarnas grenar har en vinröd lyster. Jag förstår så väl att kökarborna genom tiderna har haft ett rykte om att föredra grälla färger. ”Kökargrant” brukar man med lätt förakt tala om på fasta Åland. Det handlar om ett mänskligt behov av omväxling, också för ögat. Jag törstar efter färg efter en lång vinter på Kökar. Jag drar djupt, djupt efter andan bedövad av den första tussilagon som står och gulskriker i diket vid dagiset. Men våren börjar egentligen tidigare än så, kanske redan i februari med de första hammarslagen från gästhamnen, kanske med insikten att även denna vinter får ett slut och plötsligt en dag känns havsluften annorlunda och måsarna seglar in över land. Det blir bråttom vid stränder och i båthus. Bryggorna skall ses över. Båtarna måste i sjön. Vinterförlamningen släpper i takt med att isen ruttnar i vikarna. De utmattade turistföretagarna har fått sin välbehövliga vila och är åter redo att hugga i inför den korta men vansinnesintensiva sommarsäsongen. Bönderna har vårbruket att tänka på. Traktorerna gurglar på de små åkerplättarna mellan bergen. På Hamnö har vi våra egna vårtecken: barnen skrattar högt av glädje när de ser de första grönklädda gubbarna smygande i buskarna. Vi upptäcker fågelskådarna innan vi ser de första flyttfåglarna som sträcker i stor myckenhet över våra öar. Jag hade aldrig intresserat mig för fåglar innan vi flyttade hit. När jag tittar ut genom fönstret i mitt arbetsrum så är det inte biltrafik och människomyller som jag ser, men varje dag har jag glädjen att få hälsa nya fåglar välkomna. Det tjattrar, kvittrar och drillar i varje buske. Ett år bongade en lycklig fågelskådare en mindre bergand på Kökar vilket resulterade i en oväntad turistinvasion helt utanför ordinarie säsong. Entusiastiska fågelskådare från landets alla hörn strömmande till Kökar för några veckor. Vi insåg att vi varje vår borde måla en spännande fågelvette och placera ut i någon lagom undanskymd vik för att förlänga turistsäsongen. Lägerskolorna i maj är betydligt mer högljudda än vårens stillsamma fågelskådare. Jag brukar försöka hjälpa till med att guida så mycket jag bara hinner. Jag låtsas se oberörd ut fast hjärtat slår som en stånghammare i bröstet när jag, med min ormfobi, registrerar varje aprilslö huggorm. Om våren ligger de och dräller överallt. Ett år flyttade vi sjutton ormar från hustomten. En snok lyfte maken ut från pastorsexpeditionen och en huggorm motade han tillbaka över tröskeln till köket. Tyvärr har alla paradis sina ormar – paradisiskt är det likväl att vandra på Kökar i vår- och försommargrönska. Koltrast och näktergal drillar från blommande slånbuskar. De sjunger så intensivt att vi får sova med stängt fönster om vi alls vill sova, fast varför skulle man det egentligen? Nätterna är ljusa och solen har redan börjat värma bergen. Nedanom klockstapeln på Hamnö finns en däld som omsluter besökaren som en moderfamn. Där kan man stilla vårdagar ligga och lyssna på sjöfågelsången fån fjärdarna. Gudingen aooar, ådan kåckar och allsången – ja den är obeskrivlig. Såna dagar är det inte svårt att hålla med gubben vid båthusväggen i vårsolen: ”Vilken jävla tur att man inte sköt sig i vintras!” Text: Katarina Gäddnäs Texten är ett utdrag från reportageboken: Ytterst – Kökar mitt i havet, Schildts (2005)

Kommentarer (0)