GRÅSÄLEN MÅR BRA PÅ ÅLAND Alldeles i början av sommaren samlas gråsälarna på hällar i havet för att vila. Rör man sig sakta med båt kan man komma riktigt nära de nyfikna djuren och i bästa fall få syn på en grupp med 1000 sälar. Olavi Stenman är sälforskare på Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet i Helsingfors. Hans intresse för sälar började redan år 1960 då han arbetade som ansvarig vid Signilskärs fågelstation. Under årens lopp har han forskat mycket i sälarnas liv i de åländska vattnen, och kan berätta att de två sälarter som finns hos oss har lite olika levnadsvillkor. – Gråsälen har det mycket bra just nu och ökar hela tiden i antal. Vikaren däremot har det lite sämre ställt. Den måste ha snö och is för att kunna bygga bon åt sina kutar. Det har vi ju mindre och mindre av under vintrarna numera. Gråsälen kan kuta på hällar, även om den föredrar is. Vill man observera sälar utanför Åland är det alltid gråsälar som gäller. I slutet av maj och i början av juni samlas de i grupper på så kallade vilohällar och drar sig i regel inte undan om man närmar sig tyst med båt. De är nyfikna och kan till och med komma fram till människor självmant. – Det viktigaste hällområdet finns cirka 20 kilometer sydväst om Kökar. Det är det första fridlysta området för gråsäl i Finland. Dit får man inte gå, men det finns flera andra bra observeringsplatser i närheten, berättar Olavi Stenman. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet utför varje år en taxering av sälar. Det innebär att man tar ett flygfoto av sälgrupper som vilar på hällar och räknar antalet huvuden. På så sätt ser man om sälarna ökar eller minskar i antal. I vattnen runt Åland finns i dagsläget cirka 6000 gråsälar. Jaktkvoten är knappa 400 gråsälar per år, men det är sällan man kommer över hälften av den tillåtna kvoten. Antalet vikare ligger nere i ungefär 50 individer. Denna art är helt fridlyst. – Vikaren lever i inre skärgården och vilar på stenar utanför stranden vid samma tid som gråsälen. Men eftersom den är mycket sällsynt är den svår att få syn på, säger Olavi Stenman. Förutom att vikaren kräver snö och is för att föda kutar drabbas många honor av en sjukdom som leder till att den inte kan fortplanta sig. Sjukdomen gör att vikarens tvådelade livmoder stängs av och gör det omöjligt för honan att kuta. – Vi har forskat kring detta fenomen i Bottenviken och noterat att uppemot hälften av alla vikarhonor lider av sjukdomen. Gråsälshonorna är skonade från detta. De har andra bekymmer, som till exempel rubbad hormon- och vitaminbalans på grund av miljögifter, men de klarar av att kuta normalt, säger Stenman. Text: McArena

Kommentarer (0)