DEN ÅLÄNDSKA LÖVÄNGEN - ETT BLOMMANDE PARADIS Lövängen är täckt av ett hav av vitsippor. Doften är bedövande. Fjärilar flyger från blomma till blomma. Fåglarna jublar. För många människor är själva sinnebilden av åländsk natur en blommande löväng. Lövängen är mycket gammal i vårt kulturlandskap. De äldsta nordiska lövängarna tros vara över tusen år gamla. Lövängen har skapats i ett urgammalt samspel mellan djur och människor. Människor har från lövängen hämtat ved och virke, foder åt sina djur, bär, nötter och läkeväxter. Lövängen är mycket artrik. Här växer björk, al, asp, vildapel och hassel. På våren och försommaren lyser hägg, rönn, oxel och oxelrönn med sina vita blommor. Här finns ädla träd som ask, alm, ek, lind och lönn. Det är vårt milda klimat som gör att de trivs på Åland. Buskar som vildros (nypon) och olvon växer också i lövängen. Mest är lövängen ändå känd för sin blomsterprakt, flera hundra olika arter avlöser varandra i blomning under sommarhalvåret: blåsippa, vårlök, nunneört, vitsippa, gullviva, humleblomster, blodnäva… Orkidéer som Adam och Eva, St Pers nycklar och nattviolen trivs i den kalkrika jordmånen. På Åland var det förr vanligt att man hamlade träden på lövängarna, i synnerhet björk och ask. Det innebär att man kapar av unga lövträd på ett par meters höjd, efter några år växer det ut en massa unga skott högst upp. De kvistarna skar man sedan av, samlade ihop ruskorna till kärvar som man torkade och sparade som vinterfoder åt kor, hästar, får och getter. Med tiden har de hamlade träden fått sitt speciella utseende: grova stammar med en kvistbuske på toppen. På våren, i vitsippstider, röjde man lövängen från kvistar och löv för att gräset skulle växa bättre. Det kallas fagning. Fjolårsgräset och kvistarna lades i högar på sidan eller så brände man det och spred ut askan över ängen. Under högsommaren, när nyponrosen blommade, var det antid. Då skulle gräset tas tillvara. Männen slog med lie och kvinnorna gick efter och räfsade ihop höet. Sedan fick det torka och fröa av sig innan man tog hem det till höladorna. Ett par veckor senare, när nytt gräs spirat på lövängen, kunde man släppa ut djuren på bete, där fick de sedan gå hela hösten. När gräset var slaget och höet bärgat var det tid för lövtäkten från de hamlade träden. För att djuren inte skulle beta på oslagna ängar eller åkrar gärdade man in lövängarna med gärdesgårdar av sten eller trä. Idag när jordbruket fungerar annorlunda hamlas inte träden längre och det finns inte lika mycket betande djur, många av våra gamla lövängar växer därför igen. Den ljusa luftiga miljön försvinner när sly, buskar och högt gräs tar över. Det gör att många växter och insekter förlorat sin naturliga livsmiljö och riskerar att utrotas. På Åland finns det en del lövängar som hålls öppna som museala minnesmärken till exempel på Nåtö och Herröskatan i Lemland, Ramsholmen i Jomala och Idö på Kökar, allt fler människor är också intresserade av att bevara våra lövängar. Läs mera om åländska lövängar: Åländsk löväng av Eeva Haeggström Besök gärna: Ramsholmen i Jomala Nåtö i Lemland Text: McArena

Kommentarer (0)