Vågens barn. Bildminnen och minnesbilder (av Gunnar Brusewitz) Vågens barn, från 1994, är den första boken i en serie av tre, där tecknaren och naturskribenten Gunnar Brusewitz skriver om sitt liv. Boken börjar med en redogörelse över förfäderna på faderns och farmoderns sida. Här har Gunnar Brusewitz haft ett digert material att bita i, i form av kvarlämnade brev, skrifter och dagböcker. Släkten har en lång borgerlig tradition med besuttna män och kvinnor högt upp i samhällets toppskikt. Från farmoderns sida märks speciellt många kvinnor med konstnärlig ådra. Nu var det så att Gunnar föddes utanför äktenskapet, genom faderns förbindelse med en tjänstepiga. Modern åkte genast iväg till Amerika, och bröt kontakten. Gunnars far var en betydande socialdemokrat med goda kontakter till Sovjetunionen, men knappast så intresserad av sonens tidiga intresse för naturen och konsten. Han ansåg Gunnar vara bortklemad av farmordern och fastrarna som tog hand om hans uppväxt. Gunnar placerades tidigt ut i olika fosterhem, och vid varje skolbyte blev han inackorderad hos främmande människor. Redan tidigt lades alltså grunden för drömmen om ett eget hem hos honom. Den fasta punkten i tillvaron var sommarstället Björnholmen utanför Mälarhöjden i Stockholm. Här hade generationer Brusewitzar tillbringat somrarna runt den herrgårdsliknande sommarvillan. Hit flyttade Gunnar, till en stuga som var hans, under en tid på 40-talet, sedan han för gott, med ett brak, tagit farväl av skolan i Strängnäs, och beslutat satsa på konstnärsbanan. Gunnar var sjutton år gammal och inläst på naturförfattare såsom Emerson, Sven Rosendahl, Björn von Rosen och Alexander von Humboldt. Han gjorde sin värnplikt i ett ridkavalleri i norra Uppland och sprang året efter det omkring i de bohemiska Klarakvarteren i Stockholm mellan alla tidningsredaktionerna och sålde sina teckningar. Till slut lyckades han även få fast anställning som tecknare på tidningen OBS samt lägenhet i Göteborg, där hustrun Ingrid med det väntade barnet bodde. Där slutar boken. Att läsa Vågens barn efter at ha satt sig in i en del av Gunnar Brusewitz naturböcker är fascinerande. Gunnar var ett udda barn som tidigt odlade sina intressen. Man får följa hans aversion mot regelbundet skolarbete, mot faderns försök att härda honom och slå hans griller ur huvudet på honom, hans syn på natur och kultur, som så småningom skulle komma att ge honom hans särprägel som naturskribent. Och så den utsatthet som han alltid kände, hans brist på tillhörighet. Sommaren 1937, när Gunnar är tretton år, åker han på besök till vännen Bruno i Helsingborg. Gunnar har börjat föra noggranna anteckningar om det han ser och upplever i naturen. En dag när de båda går på upptäcksfärd vid Västersjön på Hallandsåsen hittar de en gökunge i ett bo. Bruno förklarar att gökungen har övergivits av sina föräldrar, som lagt ägget i en annan fågels bo, och att den också kommer att överges av sina fosterföräldrar. Pojkarna diskuterar ett tag "det grymma" i gökungens öde, och kommer fram till, att naturen ändå har sina egna lagar, som inte kan jämföras med människornas. Gökungen hittar, på något sätt, andra gökungar, och tillsammans flyttar de till Afrika när hösten kommer. Det ligger nära till hands att tänka att Gunnar kom att uppleva gökungen som en själslig bundsförvant. Text: Ulf Nyback

Kommentarer (0)