Resa i tid och rum (av Gunnar Brusewitz) Resa i tid och rum är samtidigt Svenska naturskyddsföreningens årsbok år 1984. Det är naturens utseende och naturkänslans framväxande som Brusewitz skriver om i den här boken. Alltifrån den första bosättningen i Sverige efter istiden och till våra dagar har människan satt sin prägel på naturen. Människan blev bofast och landskapet blev ett mulens landskap. Efter hand kom odlingsbygden att stå i skarp kontrast till den mörka urskogen. Kulturlandskapet var öppet, ljust och lövskogsbeklätt, urskogen var mörk och trolsk. När kristendomen inträdde med Gud som alltings skapare, drevs de gamla asarna och trolldomsmakterna ännu längre i tillbaka in i den mörka urskogen, och det vackra i naturen kom att bli detsamma som det av människan odlade. Människan skulle sätta sin prägel på landskapet, endast som sådant kunde landskapet betyda något. Man kan säga att Sveriges natur varit präglad av ett öppet odlingslandskap och av skogen. De två landskapstyperna har växlat med varandra genom århundradena. Naturen har alltid varit präglad av människan, på olika sätt, och människan har gett upphov till olika landskapstyper. I de olika naturlandlandskapen har djur och växter vandrat in och ut, tillkommit och försvunnit. Brusewitz jämställer vården av landskap med den av kulturminnesmärken. Vi vårdar våra egna minnen, vår egen kultur, i de olika landskapen. Gunnar Brusewitz går på jakt efter naturkänslan i den här boken. Han spårar den tillbaka till medeltidens syn på skogen som fylld av faror och tecken att vakta på, via stormaktstidens uppvaknande intresse för vetenskapen, till Linnéseklets naturvetenskapliga studier, 1800-talets romantiska natursvärmeri och till dagens levande naturintresse. Föregångare bland författare och naturvetenskapsmän drar upp riktlinjerna och banar väg för naturkänslans framväxande. Det skulle dröja ända fram till slutet av 1800-talet innan synen på naturen inte dikterades av modeströmningar. Kanske är naturkänslan idag ett tecken på hur civiliserat vårt samhälle egentligen är. Det är inte enstaka naturiakttagelser som i de tidigare dagböckerna som Resa i tid och rum handlar om, utan istället om hela landskap och om naturvård. Brusewitz färdas mest i tiden, men också i rummet. En tur tillbaka till skolårens Strängnäs ger vid handen att hans älskade vik med de gamla betade våtmarkerna idag, fyrtio år senare, förvandlats till ett oigenkännligt industriområde. Författaren knyter näven i fickan och gnisslar tänder, men ser att vissa av fåglarna från förr finns kvar i den nya miljön, som om de inte förstått att den moderna utvecklingen gått fram över trakten. Så tar han oss med på en resa i bil norrut, ända upp till det nordligaste hörnet av Sverige, och ännu en bit norr om treriksröset, i slutet av augusti. Vi får bland annat se Sveriges största kalhygge, den exploaterade nationalparken Stora Sjöfallet och den sjunkna samebyn, som hamnade tjugo meter under vatten när Akkajaure blev damm. Gunnar Brusewitz riktar en skarp udd mot alla naturförstörare i den här boken. Det är politiker, planerare, skogsbruksfolk, industrifolk och så vidare som hamnar i skottgluggen. Mot dessa ställer han dem som försvarar rätten till den natur som de vill bevara: den lapska ursprungsbefolkningen, trädkramarrörelsen (som fick sin början i Chipko-rörelsen i Indien), friluftsfolk och naturvänner, de ungdomar och forskare som bryr sig om att avslöja politikernas planer i förväg genom att kontrollera siffror och statistik och så vidare.  I en tid av kortsiktiga planer vad gäller skogsbruket och då försurningen vällde in som ett nytt hot, fanns det mycket att beklaga sig över, menar Gunnar Brusewitz i de avslutande orden, och det var en lång väg kvar att vandra på naturskyddets väg, men det viktigaste av allt var att vi aldrig får sluta hoppas. Text: Ulf Nyback

Kommentarer (0)