Stornäset i Sund hör till Kastelholms kungsgård. I dag används marken för skogsbruk, fiske, natur- och kulturvård, viltvård och friluftsliv. Området har brukats i över tusen år och har en historia som man kan se spår av ännu i dag. För åländska förhållanden är området unikt, ett kulturarv vi alla gemensamt ansvarar för och förvaltar åt kommande generationer. //Läs mer

Stornäset i Sund hör till Kastelholms kungsgård. I dag används marken för skogsbruk, fiske, natur- och kulturvård, viltvård och friluftsliv. Området har brukats i över tusen år och har en historia som man kan se spår av ännu i dag. För åländska förhållanden är området unikt, ett kulturarv vi alla gemensamt ansvarar för och förvaltar åt kommande generationer.

Området runt kungsgården i Kastelholm etablerades tidigt för bondenäring. Om själva kungsgårdens historia vet man egentligen inte så mycket, men man tror att kronan redan under slutet av 1300-talet hade en gård i Sund, i området där Kastelholms slott byggdes. Under medeltiden fanns ett antal byar på Stornäset. Byarna avvecklades på 1540-talet av kung Gustav Vasa som lade markerna under kungsgården. Tanken med kungsgårdarna var att göra dem till mönsterjordbruk.
Gustav Vasa utnämnde också Åland till kunglig jaktpark, där de skogsområden som hörde till Kastelholms kungsgård hade stor betydelse. Angående den medeltida bosättningen i området finns det ännu mycket kvar att utreda och undersöka. Eftersom området är oexponerat (obebyggt) finns det goda chanser att fortfarande hitta spår av bosättning.

Området består av strandnära skog och tillhörande vatten och omfattar ca 170 hektar. Naturen är varierande, här finns flera skogs- och naturtyper som är karaktäristiska för det åländska landskapet, från bördiga lundar till karga impediment. Den långvariga skogsskötseln har präglat området och här återfinns livsmiljöer för en mängd olika arter. Upplevelsemöjligheterna i området är stora. Området anses vara det allra värdefullaste av landskapets skogsinnehav.

Stränderna har bevarats sammanhängande och obebyggda, vilket börjar bli allt mer sällsynt på Åland. Längs stränderna finns många fungerande lekbestånd som behövs för att bevara fiskepopulationerna. Lekområden hotas i dag av den strandnära bebyggelsen. Vikarna i det område Stornäset ligger är viktiga framför allt för gösbeståndet, men också för arter som abborre och gädda.  I norra Lumparn är den här typen av områden sällsynta.

Stornäset fungerar också som centrum för skogsbruksbyråns informationsverksamhet till allmänheten. I området finns i dag en 2,5 km lång skogsstig där man kan bekanta sig med olika naturtyper, skogsskötselåtgärder och trädslag. Här finns också exemplar av främmande trädslag som bok, douglasgran, silvergran och concortatall, som planterats på 1930-talet, samt platser där olika planteringsförsök har gjorts. Skogsstigen används bland annat av skogsklasser och andra besökare.

På Stornäset finns några sällsynta och särskilt skyddsvärda arter. De fridlysta rovfåglarna sparvhök och ormvråk har valt Stornäset som häckningsplats. Men det är viktigt att komma i håg att ett områdes naturvårdsvärde inte bara utgörs av antalet fredade arter. Stornäsets största värde består i att området är en ostörd oas i en region med, utifrån åländska förhållanden sett, tät befolkning. Oasen är viktig för djur och växter men också för människor. Här har även de som inte äger egen skog möjlighet att ta del av storslagna naturupplevelser. Här kan man till exempel vandra i skogen, plocka bär eller svamp och titta på fåglar. Området är även viktigt för jakt- och fisketurism. På Åland ägs över 90 % av marken av privatpersoner. Endast 2,5 % ägs av landskapet.

Ålands golfklubb har anhållit om att få arrendera området i syfte att bygga en ny golfbana.

Text och foto: Tove Teir-Siltanen

Den 25 juli 1971 startar månraketen Endeavour från startplatta A på Kennedy Space Center i Florida. Det är den största raket som någonsin byggts, en avsevärd förbättring av tidigare Saturn 5-modeller. Längst upp i toppen av raketen, i en rymdkapsel finns en månbil och tre fastspända astronauter: James Irwin, David Scott och Alfred Worden.

Jag är nitton år gammal. Det är inte den första //Läs mer

Den 25 juli 1971 startar månraketen Endeavour från startplatta A på Kennedy Space Center i Florida. Det är den största raket som någonsin byggts, en avsevärd förbättring av tidigare Saturn 5-modeller. Längst upp i toppen av raketen, i en rymdkapsel finns en månbil och tre fastspända astronauter: James Irwin, David Scott och Alfred Worden.

Jag är nitton år gammal. Det är inte den första månlandningen, den skedde 1969. Men den här månresan griper verkligen grep tag i min fantasi. När de efter tre dagar närmar sig målet ser de att månens skuggsida, vänd från solen, badar i jordljus, klarare än vårt månljus. I kapseln finns 701 strömbrytare, spakar, alarmknappar, visare, varningslampor och datatangenter. Mätare som inte får gå upp på rött. Gulsvartrandiga knappar täckta med plastlock för att inte tryckas på av misstag av en trött astronaut. David Scotts hjärta slår 156 slag i minuten när han sätter ner månlandaren i en hård landning med 2 m/sek, förblindad av måndammet som virvlar upp under landningen.

Tjugofem år senare skaffar jag mig ett eget ställe på månen, ganska nära 1) den plats där Apollo 15 landade 1971. Jag har fortfarande inte kommit över min romantiska gripenhet över det storslagna äventyret 1971. Dessutom är priset bara 56 dollar.
Markrättigheter i rymden regleras i stormaktsavtalet The Outer Space Treaty från 1967. Det ingicks för att hindra nationer från att muta in territorier i rymden, men nämner inget om individuella inmutningar. Detta utnyttjar amerikanen Dennis Hope, som har registrerat sin ensamrätt till dessa individuella rättigheter i en worldwide copyright och sedan säljer tomter på månen. Han har hittills sålt 300.000 stycken, bland annat till Jimmy Carter, Ronald Reagan, John Travolta, Harrison Ford och Nicole Kidman.

Det stycke land jag äger ligger i Marie Imbrium (Regnens Hav), nordväst om kratern Archimedes. Mare Imbrium är stort som Svarta Havet, eller som Finland (faktiskt ganska likt, om man lägger Finland ner på sida). Marken där är täckt av ett 10 meter tjockt skikt av krossat berg. Det är 130 grader varmt på dagen, men minus 180 grader på natten. På en meters djup är det konstant minus 60 grader. Min tomt är 1,778 acres stor. Eftersom 1 acre = 1 tunnland = 4,407 m2 (knappt en ½ ha), så är 1,778 acres = 7,823,000 m2. Min tomt är alltså cirka 800 hektar, ungefär 3 x 3 kilometer vilket motsvarar Karlbylandet på Kökar, Manhattan nedanför Central Park eller Södermalm i Stockholm.

Nu kanske ni tycker att måne hit och Manhattan dit, naturum.ax handlar väl om platser på Åland? Men jag tänker att eftersom månen är en del av alla landskap på jorden så är den väl åländsk också.
Sedan ljög jag lite när jag skrev att jag har nära till Apollo 15 landningsplats. Det är 300 kilometer dit. Men med tanke på att det är 384.400 kilometer mellan mig här på jorden och månen så är det väl ganska nära mitt starkaste minne från ungdomens månresor?

Text: Christian Pleijel

På senhösten är träsket ett tillhåll för hägrarna. Jag brukade mötas av att hägern tog till flykten, innan jag kunde sätta mig på min ryggsäck på berget nere vid träsket. Det blev aldrig riktigt tyst från "civilisationsljud" vid träsket. Bilarna som körde på vägen till Havsvidden fick man lov att vänja sig vid, fast de doldes lyckligtvis av lövträden, den tiden då träden har löv.

Då svalorna gett sig av och myrorna krupit tillbaka till sina stackar var det redan höst med gula löv som speglade sig i träsket. Höst betyder rovfågelstider, trastflockar och nötskrikor som flyger fram och tillbaka och gömmer nötter i skogen. Jag såg inte så värst rara arter under den tidiga hösten, som präglades av att vissa fågelarter hade sin flyttdag: ängspiplärkorna flyttade som intensivast i början av oktober, liksom trastarna. Kråkorna kom sträckande norrut i jämnt sträck den 8/10. Men sedan när träsket började isbeläggas var det kungsörnarna som stal showen. Jag satt den 16/11 och såg fem stycken örnar i tubkikaren, varav åtminstone två var kungsörnar, sväva över kommungränsen till Finström.

Vintern var en dålig vinter, men sjön frös och jag kunde sitta på min ryggsäck på isen på träsket, spana in rävar som raskade längs stranden, se flockar med sångsvanar dra förbi och bli underhållen av gärdsmygen i strandsnåren. Jag skidade också på träsket, när vägarna var för dåliga att löpträna på. Stjärtmesarna livade ibland upp i de glåmiga buskarna runtomkring när de någon dag drog förbi.

Men det blev vår. Tidiga tecken började skönjas redan i mitten på februari då talgoxen började fila på sin kända vårvisa, en vecka senare stämde spillkråkan in med sina trumvirvlar och den 22/3 drog redan de första lärkorna sjungande över träsket. Duvorna kom veckan därpå, rödhakarna sjöng redan första veckan i april.

En speciell morgon var den 4/4 när jag satt på Kvarberg och hörde två tranor ropa duett i dimman. De kom senare att häcka i träsket. Övriga fåglar som med säkerhet häckade i Häggviksträsk var sothöna och gräsand.

En kylig natt just innan midsommar tältade jag vid träsket och gick en nattlig rundtur i omgivningarna. Jag kunde då klockan två på natten höra ett fasligt ylande som måste ha varit rävens. Jag har aldrig hört något liknande förut. Men räven observerade jag flera gånger vid träsket. Det är också märkligt hur dimman förvandlar fåglar. Ett par skedänder såg närmast gigantiska ut i dimman i det svaga nattljuset, och på morgonen vid åttatiden just innan jag åkte hem såg jag en skräntärna fiska i träsket. Taltrasten sjöng hela natten då.

Så blev det högsommar och stiltje. Det händer inte mycket på fågelfronten då. I början på augusti var jag tillbaka där jag slutade: hägern fiskade och flög i väg när jag kom ned till sjön - kråkorna hade återvänt på sin rutt redan i slutet av mars. Rådjursbocken hoppade undan i rågåkern och myrorna störde när jag satt på stranden. Men den största naturupplevelsen hade jag kvar: två väldigt orädda sångsvanar som under en timmes tid simmade fram och tillbaka för att se vem det var som satt där och betraktade dem. De kom som närmast på ett avstånd av bara 30 meter ifrån. Jag fick den känslan av att de var smickrade av mig, liksom gjorde sig till, ungefär på samma sätt som sjöhästarna sjåpade sig för Mumintrollet i boken Pappan och havet.

Allt som allt var det lugnt och meditativt att sitta där vid träsket under ett år, att observera och anteckna.

Text och foto: Ulf Nyback

Från gården där jag bor är utsikten vidsträckt. Överboda ängar sträcker sig drygt en halv kilometer västerut och en knapp kilometer från norr till söder. 25 hektar eller en fjärdedels kvadratkilometer således. Här har jag i sommar tittat på en familj tornfalkar, som hängt över åkrarna eller suttit på stolpar och spanat.
Tornfalken behöver någon kvadratkilometer till //Läs mer

Från gården där jag bor är utsikten vidsträckt. Överboda ängar sträcker sig drygt en halv kilometer västerut och en knapp kilometer från norr till söder. 25 hektar eller en fjärdedels kvadratkilometer således. Här har jag i sommar tittat på en familj tornfalkar, som hängt över åkrarna eller suttit på stolpar och spanat.
Tornfalken behöver någon kvadratkilometer till hemområde. Det är kanske lite trångt här. Eftersom de äter ett halvdussin sorkar per dag per falk, kan det förklara varför jag också har sett dem jaga nere på ängarna mot sjön.

Allra mest oblyg har en ung hanne varit. Han har ibland vilat på mitt fönsterbleck. Oftast har han suttit på en telefontråd strax ovanför mig. När han fått syn på en insekt eller en sork har han låtit sig falla som en sten för att just i tid vända upp med de kloförsedda fötterna först.

Några fåglar har jag inte sett honom ta, enligt uppgift är bara två procent av falkarnas föda småfåglar.
Det där med torn syftar på artens vana att utnyttja höga byggnader som häckplatser. Förr när kyrkan var den enda höga byggnaden använde falken ofta kyrktornet som boplats. Den har också kallats kyrkofalk, namnet tornfalk nämns först år 1728. Här i Överboda är det långt till kyrkan, jag tror att de bor i en hög, halvt fallfärdig gammal lada med stora hål i brädningen.

Falkarna har minskat i antal sedan andra hälften av 1800-talet. Läget just nu påstås dock vara mer stabilt, det finns två tusen par i Finland.

Nu är vi i slutet av augusti. Det börjar gå mot höst. I morse såg jag en av falkarna jaga i svindlande fart. Jag undrar om de tänker övervintra eller liksom jag flyga ner till Italien om en vecka.

Christian Pleijel, 26 augusti 2009

Christian Pleijel

Här på naturum.ax finns några naturreservat beskrivna under "djur & natur".
Mer om arbetet med naturreservaten, vilka olika reservat som finns och hur man ska bete sig när man är i ett naturreservat kan du läsa på miljöbyråns sidor på www.regeringen.ax/socialomiljo/miljo/naturvard.pbs.

naturum-redaktionen

Gillar du träd, eller vill ha tips på en inte allt för lång promenadstig, då är Godby arboretum något för dig. Ordet arboretum betyder en samlingsplats för planterade träd och buskar av både inhemska och utländska arter. I ett arboretum ska också finnas information om trädarternas utseende, växtsätt och //Läs mer

Gillar du träd, eller vill ha tips på en inte allt för lång promenadstig, då är Godby arboretum något för dig. Ordet arboretum betyder en samlingsplats för planterade träd och buskar av både inhemska och utländska arter. I ett arboretum ska också finnas information om trädarternas utseende, växtsätt och genetik. Latinets arbor som betyder träd, och ändelsen -etum som anger en växtplats för dessa ger ordet arboretum.

Godby arboretum finns i den så kallade Doktorsskogen, med ingång från parkeringen vid Uffe på Berget. Den upprätthålls av landskapets skogsbruksbyrå och ligger på landskapets egen mark. Stigen är ca 1700 meter lång. Längs stigen finns informationsskyltar som berättar vilket sorts träd man tittar på.

Några av de ovanligare trädsorterna som man kan se längs stigen är bland annat idegran, jättetuja och silvergran. Mer om Godby arboretum kan ni läsa på http://www.regeringen.ax/naringsavd/skogsbruksbyran/arboretum.pbs.

naturum-redaktionen