De flesta besökare lägger genast märke till de åländska röda landsvägarna. Den röda färgen beror på rapakivigraniten som används vid de åländska vägbyggena. Den åländska berggrunden har mycket intressant och unikt //Läs mer

De flesta besökare lägger genast märke till de åländska röda landsvägarna. Den röda färgen beror på rapakivigraniten som används vid de åländska vägbyggena. Den åländska berggrunden har mycket intressant och unikt att berätta om vår tidigaste historia.

Åland har inte alltid befunnit sig på samma plats på jordklotet, under många miljoner år har Åland gjort en resa över nästan hela jorden. Åland, är resterna av en gammal nednött bergskedja som bildades för 1900-2000 miljoner år sedan. Då var bergskedjan nästan lika hög som Himalaya. Den bildades genom att två litosfärplattor kolliderade med varandra under ackompanjemang av häftiga vulkanutbrott.

Spår av vulkanutbrott kan ses bla på Enklinge i den östra åländska skärgården. Här finns så kallad kuddlava som är typiskt för vulkanutbrott på havsbotten. Vanliga bergarter i de äldre urbergsområdena är gnejser och migmatiter.

I slutet av bergveckningen skedde en del intrusioner av magma. Intrusioner är vulkanutbrott som aldrig når upp till jorden yta. Först efter miljoner år av erosion och vittring blir de synliga. Ängskärsfjärden i Brändö med sin speciella Åva-granit är ett exempel på detta. Från luften ser Ängskärsfjärden ut som en vulkankrater eller ett meteoritnedslag, men är alltså ett resultat av underjordiska vulkaniska aktiviteter.

Lite senare skedde igen dramatiska omvälvningar  – en stor förkastningsspricka öppnade sig och började utvidgas, den utgörs idag av Bottenviken. I samband med förkastningen vällde rapakivigraniter upp genom sprickan och bildade det som idag kallas Åland. Detta skedde för ca 1 580 miljoner år sedan. Utflödet skedde ungefär där vi idag har Föglöfjärden och det bredde ut sig huvudsakligen västerut. På ett sjökort syns rapakivimassivets östra och sydöstra gräns mycket bra som en böjd linje som går väster om Enklinge och Föglö.

Rapakivigranitens röda färg kommer sig av att den är rik på kaliumfältspat. I samband med uppsprickningen kan svarta diabasgångar skära igenom den äldre berggrunden. I rapakivin kan man ibland se så kallade druser, hålrum i berget. Drushåligheterna förekommer nästan bara i rapakivigraniterna och är ofta fyllda med vackra kvartskristaller.

Efteråt har det åländska rapakivimassivet, liksom det äldre urberget i skärgården, sönderskurits av vertikala förkastningar och gett upphov till det kuperade sprickdalslandskapet. På en karta över skärgården kan man tydligt se hur farlederna följer naturliga linjer som löper huvudsakligen i nord-sydlig respektive öst-västlig riktning.

Mera om åländsk geologi kan du läsa här på webben i artiklar om Lumparn – ett uråldrigt meteoritnedslag och om åländska fossiler.
Läs också publikationen: Utberg och istid, i museibyråns serie SEVÄRT.

Att grottor inte bara är tomma mörka hål i berget – det kan Kjell Andersén intyga.  Besöker man en viss åländsk grotta nattetid kan man få möta något riktigt spännande.

I Djupviksgrottan i Getabergen är olika //Läs mer

Att grottor inte bara är tomma mörka hål i berget – det kan Kjell Andersén intyga.  Besöker man en viss åländsk grotta nattetid kan man få möta något riktigt spännande.

I Djupviksgrottan i Getabergen är olika spindelarter en rätt så vanlig syn. Men om man vistas i grottan under nattens timmar kan man bli överraskad av något helt annat.

– Man kan tro att det är en fladdermus som håller till där, berättar Kjell Andersén. Men egentligen är det en osalig ande av en rysk blodhund som har grottan som sitt tillhåll.

Historien bakom den osaliga anden går tillbaka till Stora Ofreden år 1714. Getaborna hade hört att ryssarna var på väg och fasade för sitt liv. Vissa flydde till Sverige, men de som blev utan transport över havet gömde sig i Djupviksgrottan i Getabergen. Då det blev söndag beslöt prästen, som också var med i underjorden, att hålla högmässa. Mitt i högmässan hördes hundskall och en av ryssarnas blodhundar stod plötsligt i grottöppningen. En rådig dam ströp hunden med sitt strumpeband och kunde på så vis rädda Getabornas liv. Blodhunden hade sprungit före ryssarna och de hittade aldrig spåret till grottan efter att hundskallen upphört. Däremot har hunden fortsatt att leva kvar i skepnad av en fladdermus, i alla fall om man får tro Kjell Andersén.

Kjell har guidat många grupper i Getabergen och berättat om historiska äventyr i den intressanta omgivningen. Men han kan också ge information om hur växtligheten ser ut i det karga området.

– Stensötan är en växt som växer i princip direkt ur klippan och klarar sig där. Längs Trollstigen finns självlysande drakguld, och intill grottans mynning växer en ormbunke. Något annat hittar man just inte i den fuktiga klippmiljön.

Grupper som besöker Getabergen tillsammans med Kjell brukar intressera sig mest för historiska fakta och de äventyr som ägde rum i trakten under Stora Ofreden. Många är också fascinerade av den åländska rapakivigranitens former.

– Hos oss är grottorna inga väldiga urgröpningar i berget, eftersom vi inte har kalkstensberg. Alla åländska grottor är ganska lika till strukturen.

Grottor finns även i Jomala, nära Ingbybergen, och i Saltvik Boxö nära Orrdalsklint.

I Finland har vi inte några egentliga områden med kalksten, där grottor vanligtvis påträffas i andra länder. Största delen av berggrunden i Finland utgörs av graniter, gnejser och med dem besläktade bergarter. På Åland finns 16 grottor //Läs mer

I Finland har vi inte några egentliga områden med kalksten, där grottor vanligtvis påträffas i andra länder. Största delen av berggrunden i Finland utgörs av graniter, gnejser och med dem besläktade bergarter. På Åland finns 16 grottor som är geologiskt intressanta och hyser speciella växter och djur.

De åländska grottorna är ett resultat av att berggrunden av rapakivigranit utsatts för en uppsprickning med förskjutningar som följd. Frostsprängningen (vatten fryser till is, utvidgas och spränger sönder berget) var kraftig då landhöjningen ägde rum, försvagade berget och tillät havsvågorna att nöta på de utsatta strandpartierna.

De flesta grottorna på Åland påträffas idag på platser som ligger ganska högt, till exempel Kloddstugan i Orrdalsklint, Trollkyrkan i Ingbybergen samt grottorna på Boxö och i Saltviks Kasberg. Av alla åländska grottor är förmodligen Getagrottan, även kallad Djupviksgrottan eller Djupvikskyrkan, den mest kända. Dit kommer man via en stig från restaurang Soltuna. Väl framme är det inte bara själva grottan som är mest intressant utan i närheten kan man också se flera intressanta stenformationer. En av dessa formationer kallas Borggården och består av en öppen yta omgiven av branta bergväggar och med en smal ingång. En liknande bildning, utan ingång, finns i Mångstekta i norra Sund.

Även om vi inte har några droppstensgrottor kan man på vissa ställen hitta droppstensformationer (stalaktiter, stalagmiter). Nere på Hammarudda, på Ålands västra kust mot Ålands hav, kan man med lite tur finna sådana i de gamla fästningsruinerna.

Att studera djurlivet i våra grottor kan bjuda på en del intressanta upptäckter. Fladdermöss finns i vissa grottor, och i Djupviksgrottan kan man få syn på den ovanliga källarspindeln. Av de växter som klarar sig i grottlandskapet kan nämnas svartbräken och gaffelbräken. I grottan i Geta kan man se att vattenytan i små pölar ibland lyser guldgult, och då är det förmodligen fråga om guldalg.

Till de mer speciella bergsformationerna, som ändå inte är en grotta, hör en formation i granit som påträffas i Åsgårdas skogar i Saltvik. Den så kallade Dollbergsbågen bildar en bro av granit som man lätt kan ta sig under om man hukar sig litet. I Getabergen finns en lite mindre båge av samma sort öster om den lilla sjön Hägnträsk.

Text: Ralf Carlsson
Bearbetning: McArena

En längre artikel hhar varit publicerad i Finlands Natur 2006. Läs hela artikeln som pdf här.

Gotland, Öland och Estland är kända för sina rika fyndigheter av fossiler. De senaste istiderna har effektivt skrapat rent Finland från alla liknande fynd. Ett undantag finns och det är området kring det gamla meteoritnedslaget Lumparn på //Läs mer

Gotland, Öland och Estland är kända för sina rika fyndigheter av fossiler. De senaste istiderna har effektivt skrapat rent Finland från alla liknande fynd. Ett undantag finns och det är området kring det gamla meteoritnedslaget Lumparn på Åland.

För ca 540 milj. år sedan var Åland var täckt av sand. På grund av jordbävningar skapades sprickor i berggrunden där sand rasade ner och gav senare upphov till så kallad kambrisk sandsten. På sin vandring över jordklotet passerade Norden ekvatorn för ca 400 miljoner år sedan. Då var området täckt av tropiska hav, där korallerna frodades och byggde upp stora mängder korallkalksten. De åländska jordarna är relativt rika på kalksten med tillhörande fossiler. För fossilsökare kan det vara givande att söka genom de stenhögar, som åländska bönder under århundraden släpat bort från sina steniga åkrar. I dem kan man hitta spår av exotiska djur såsom brachiopoder, trilobiter och ortoceratiter.

Brachiopoderna, eller armfotingarna som fortfarande lever i havet, var tidiga
blötdjur som påminde om musslor. Trilobiterna kan ses som förfäder till nutida
kräftdjur och har fått sitt namn av att huvudpartiet framtill var indelat i tre lober.
Ortoceratiterna, eller rakhorningarna är segmenterade rör- eller stavformiga bildningar i kalkstenen. De är rester av urbläckfiskar, som bodde i det långsmala skalets yttersta kammare och som bildade nya kamrar vartefter de tillväxte.

Utredningen av Ålands paleozoiska histo¬ria försvåras av Gustav Vasas order redan på 1500-talet om att de största stenblock¬en skulle användas till att bygga upp Stock¬holm. Man har dock redan i årtionden intres¬serat sig för den åländska skärgårdens geologis¬ka utveckling, och intresset håller nu än en gång på att blomma upp.

För att hitta fossil behövs framför allt ak¬tiva amatörer. Den moderna tekniken med datorer och digitala kameror möjliggör ett snabbt in¬formationsflöde.

Ålands landskapsmuseum ordnade 2006 en fossilutställning. Under öppningsveckoslutet fick besökarna ta med sig egna fynd och få dem bestämda. En del av besö¬karna hade med sig några enstaka fynd, an¬dra hundratals. De ”förstenade potatisar” som hade hittats på en åker visade sig vara tagghudingar (Echinodermata, Echinosphae¬rites) av det slag som esterna kallar för havs¬nystan, och svenskarna för kristalläpplen. Ca¬lostylis-korallen (Cnidaria, Anthozoa) var ett helt nytt fynd.

Det som gör Åland unikt i fossilsamanhang är att landskapet under sin paleozoiska historia hade en annorlunda marin sedimentomgivning än både öst och väst, det har de senaste årens fynd visat.

På Eckerö jakt- och fiskemuseum kan man i basutställningen se en del av de fossiler som hittats på Åland.

Kjell Andersén är klasslärare och arbetar i Ytternäs skola. Då han som ung lärare kom till Getabergen första gången visste han att det skulle bli "hans rike".

– Jag gick ett stycke in i ödemarken och fick se en stor //Läs mer

Kjell Andersén är klasslärare och arbetar i Ytternäs skola. Då han som ung lärare kom till Getabergen första gången visste han att det skulle bli "hans rike".

– Jag gick ett stycke in i ödemarken och fick se en stor havsörn sväva precis ovanför mig. Jag fascinerades av synen och tog örnen som ett tecken: här ska jag bli.

Efter den första vandringen i Getabergen har Kjell Andersén hittat den ena spännande ravinen och stenformationen efter den andra i markerna runtomkring. Det har väckt hans intresse för stenar. Under senare år har han stött på en del märkliga formationer som kommit att bli hans favoriter – både i Geta och på Kökar, där han vistats som tillsyningsman på Källskär.

1. Kjells absoluta favorit är Källskärskannan på Kökar.
2. Långt förbi naturstigarna i Geta, nära Djupviks norra mynning på östra sidan, finns en stor sten som ser ut som ett jättelikt rymdskepp som nyss landat.
3. I Snäckö Södergård i Geta finns flera jättefina, äkta flyttblock.
4. Skeppsbogen intill Djupvik, nära grottan vid Getabergen.

För ca 580 miljoner år sedan slog en meteorit ner på Åland och skapade den innanfjärd som idag heter Lumparn.

Lumparn är en ca 10 km lång och bred havsfjärd. Fjärden gränsar mot Sund i norr, Jomala i öster, Lemland i söder och //Läs mer

För ca 580 miljoner år sedan slog en meteorit ner på Åland och skapade den innanfjärd som idag heter Lumparn.

Lumparn är en ca 10 km lång och bred havsfjärd. Fjärden gränsar mot Sund i norr, Jomala i öster, Lemland i söder och Lumparland samt Vårdö i öster. Det största djupet är på 35 m och det ligger i den östra delen av Lumparn vid ön Trollskär i norra Lumparland. Medeldjupet är 20 m. Bottnen är flack och denna består av jotnisk sandsten och östersjökalk. Lumparn har ett flertal vikar, vilka stäcker sig åt olika håll, bl a det 4 km långa Slottssundet som sträcker sig till Kastelholm, samt Färjsundet. I Lumparn finns ett fåtal mindre öar.
Lumparn är den femte identifierade meteoritnedslagskratern i Finland. Trots att man forskat i området sedan 1931 så identifierades den som en krater först år 1993. Kratern har en diameter på 7-10 km och den ligger helt under havsbottnen och är täckt av flera lager sediment.

Förutom av själva fjärdens form, kan man dra slutsatsen om ett meteoritnedslag utgående från förekomst av breccia (krossat berg) som antingen ses som gångar i berget eller fläckvis. Breccia förekommer bland annat på det lilla skäret Röda kon mitt i Lumparn, samt i en grottliknande håla med en rauklik pelare på Lumparns södra strand – Buckelugnen.

Andra synliga tecken på meteoritnerslag är slagkäglor– strimmor i berget, som är koniskt fördelade och påminner om dem som kan ses där man sprängt berg.
Stränderna vid Lumparn är ett av de få ställen i Finland där fossiler kan hittas.