Björkör naturreservat ligger i Föglö och Lemland. Det är som helhet en unik natur- och kulturmiljö. Bebyggelsen på Björkör skärgårdshemman har förändrats från generation till generation och återspeglat //Läs mer

Björkör naturreservat ligger i Föglö och Lemland. Det är som helhet en unik natur- och kulturmiljö. Bebyggelsen på Björkör skärgårdshemman har förändrats från generation till generation och återspeglat människornas levnadsvillkor. Björkörs skärgård består av ett hundratal holmar och grund, med en utsträckning från sydväst till nordost på ca 13 km. Björkör är en öppen, och för väder och vind utsatt ytterskärgård med djupa, föga sönderskurna stränder. Bara hemlandet och de större holmarna är lövskogsbevuxna och av lummigare karaktär med spridda bestånd av lågvuxna tallar och någon gran.  
Björkör ligger i en zon som har ekologiska likheter med fjällvärldens trädgräns, vilket bidrar till att ge de här vitt skilda miljöerna starka ekologiska likheter. 

Fågellivet är rikt. Särskilt ejdern häckar i ett stort antal men även skärgårdens övriga arter av andfåglar, måsfåglar, tärnor och vadare. Inom Björkör får man också regelbundet se grågås, tobisgrissla, tordmule, labb och skräntärna. Särskilt under vårflyttningen kan stora mängder alfåglar och sjöorrar rasta inom området. Även några par orrar häckar i holmarnas rismattor. Berguv och numera även havsörn häckar regelbundet inom reservatet. 
Efter medlet av 1950-talet började gråsälen och även uttern att minska kraftigt i antal i Östersjön med största sannolikhet till följd av miljögifterna i havets näringskedjor. I dag är beståndet av gråsäl i kraftig tillväxt på Åland och gråsäl ses numera igen regelbundet också inom Björkörs vatten. Uttern däremot är fortfarande i nästan helt försvunnen i den åländska skärgården.
 För den bofasta befolkningen i ytterskärgården var sjöfåglarna, särskilt ejdern och alfågeln, samt sälarna en livsviktig förnyelsebar naturresurs. Säljakten och sjöfågeljakten var vid sidan av fisket av grundläggande betydelse för människornas överlevnad även ute på Björkör. 
Övriga större däggdjur som förekommer regelbundet ute på Björkör är vildmink, rödräv och skogshare. Sommartid kan någon älg eller något rådjur göra en kort visit till hemlandet. Vildminksbeståndet, som härstammar från en gång förrymda vildminkar, måste idag betraktas som en naturaliserad art i skärgårdsfaunan trots sitt nord­amerikanska ursprung. Minken utgör ett hot mot skärgårdsfåglarna och småviltet. Särskilt kolonihäckande fåglar som grisslor, tordmular och tärnor påverkas kraftigt om det finns minkar i omgivningen.

Trädbeståndet på Björkör domineras av björk, klibbal, asp, tall och någon gran Även vilt växande ädla lövträd som ask, lönn, oxelrönn och vildapel samt hägg, olvon och måbär förekommer men i begränsad omfattning. De större ekarna torde vara inplanterade. Även de hasslar som man kan se inplanterades en gång från Föglö för att ge material till tunnband, som behövdes när man tillverkade laggkärl.
En intressant iakttagelse är att orkidén Adam och Eva, som tidigare inte observerats på Björkör, plötsligt uppenbarat sig, vilket kan tolkas så att den förhållandevis artfattiga floran är en följd av bristande hävd och att de återupptagna kontinuerliga skötselåtgärderna nu börjar ge resultat i ökad mångfald. Sevärt är ett bestånd av klibbglim norr om mangårdsbyggnaden samt förekomsten av vårklynne och den vackra ängsnejlikan som växer på torrängen i anslutning till lillstugan. Inom Björkör finns en västlig utpost av den ovanliga strandkålen.
Typväxt: klibbglim (Silene viscosa)
Typfågel: ejdern (Somateria mollissima)

Källa: Håkan Kulves, Skyddad natur på Åland
Red: McArena

Att grottor inte bara är tomma mörka hål i berget – det kan Kjell Andersén intyga.  Besöker man en viss åländsk grotta nattetid kan man få möta något riktigt spännande.

I Djupviksgrottan i Getabergen är olika //Läs mer

Att grottor inte bara är tomma mörka hål i berget – det kan Kjell Andersén intyga.  Besöker man en viss åländsk grotta nattetid kan man få möta något riktigt spännande.

I Djupviksgrottan i Getabergen är olika spindelarter en rätt så vanlig syn. Men om man vistas i grottan under nattens timmar kan man bli överraskad av något helt annat.

– Man kan tro att det är en fladdermus som håller till där, berättar Kjell Andersén. Men egentligen är det en osalig ande av en rysk blodhund som har grottan som sitt tillhåll.

Historien bakom den osaliga anden går tillbaka till Stora Ofreden år 1714. Getaborna hade hört att ryssarna var på väg och fasade för sitt liv. Vissa flydde till Sverige, men de som blev utan transport över havet gömde sig i Djupviksgrottan i Getabergen. Då det blev söndag beslöt prästen, som också var med i underjorden, att hålla högmässa. Mitt i högmässan hördes hundskall och en av ryssarnas blodhundar stod plötsligt i grottöppningen. En rådig dam ströp hunden med sitt strumpeband och kunde på så vis rädda Getabornas liv. Blodhunden hade sprungit före ryssarna och de hittade aldrig spåret till grottan efter att hundskallen upphört. Däremot har hunden fortsatt att leva kvar i skepnad av en fladdermus, i alla fall om man får tro Kjell Andersén.

Kjell har guidat många grupper i Getabergen och berättat om historiska äventyr i den intressanta omgivningen. Men han kan också ge information om hur växtligheten ser ut i det karga området.

– Stensötan är en växt som växer i princip direkt ur klippan och klarar sig där. Längs Trollstigen finns självlysande drakguld, och intill grottans mynning växer en ormbunke. Något annat hittar man just inte i den fuktiga klippmiljön.

Grupper som besöker Getabergen tillsammans med Kjell brukar intressera sig mest för historiska fakta och de äventyr som ägde rum i trakten under Stora Ofreden. Många är också fascinerade av den åländska rapakivigranitens former.

– Hos oss är grottorna inga väldiga urgröpningar i berget, eftersom vi inte har kalkstensberg. Alla åländska grottor är ganska lika till strukturen.

Grottor finns även i Jomala, nära Ingbybergen, och i Saltvik Boxö nära Orrdalsklint.

Kilometerlånga, obebyggda stränder, sund och blånande höjder med ödemarkslik natur av berg och skogar på huvudöarna Boxö och Sommarön utgör en kontrast till de vida fjärdarna med svärmar av röda nästan kala skär //Läs mer

Kilometerlånga, obebyggda stränder, sund och blånande höjder med ödemarkslik natur av berg och skogar på huvudöarna Boxö och Sommarön utgör en kontrast till de vida fjärdarna med svärmar av röda nästan kala skär utanför mot Norrhavet. Så kan Boxö naturreservat i Saltvik karakteriseras i korthet.

Naturen på Boxö och Sommarön är en kuperad, nästan ödemarkslik skogsnatur där berg och hällmarkssskogar växlar med klevar med djupare skogsmark. Små rismossar förekommer här och där. Även på Alskär och Österörarna finns gammal skog med stort naturvårdsvärde. På Boxö finns en vacker stenåker och på den norra delen av ön en liten insjö som delvis ingår i reservatet. På södra delen av Sommarön är en myr (Mararna) av stor betydelse för den biologiska mångfalden inom området.

De större öarna har en för Åland typisk däggdjursfauna med fasta stammar av ekorre, hare, rådjur, räv, mårdhund, hermelin, vildmink och skogsmård. Inom reservatet finns lämpliga häckningsbiotoper för rovfågelarter såsom havsörn och berguv. De holmar och skär, som ligger inom reservatets yttre del är av stor betydelse för fågellivet och här gäller tillträdesförbud 1.4–15.7, förutom på Alskär. Särskilt betydelsefulla för fågellivet är Östra revet, Västra revet och Grisselskär.

Enligt den årligen återkommande sjöfågelinventeringen häckar inom reservatet rikligt med ejder. Inom området kan även ses silltrut, skräntärna, tobisgrissla och tordmule.

Boxö har även ett kulturhistoriskt värde. Boxö enstaka hemman var en gång, före utskärgårdarnas avfolkning, rikt och blomstrande, en ekonomisk motor i den här delen av ytterskärgården. Och ännu idag är Boxö en av de få öar som har bosättning året runt trots att fast vägförbindelse eller andra regelbundna kommunikationer saknas.

Under första världskriget (1914–1918) var Boxö starkt befäst av rysk militär. Det ryska kustartilleriet på Åland under första världskriget omfattade tio fasta batterier från Kökar i sydost till Boxö i nordväst. Kanonerna på Boxö var de kraftigaste av alla de artilleripjäser, som skulle försvara Ålandsöarna.

Den intressanta Boxögrottan hittar man ca 350 meter nordost om de demolerade befästningarna. Grottan ligger i en ca 15 meter hög förkastningsbrant. Den s.k. Rövarkulan är 3,80 meter hög vid ingången och ca 7,60 meter bred. Största djupet inåt är 12,80 meter. Boxögrottan är Ålands rymligaste grotta.

Typväxt:
- getpors (Ledum palustre)
Typfågel:
- svärta (Melanitta fusca)
Särskilt sevärt:
Ett storslaget skärgårdslandskap och ett rikt fågelliv. Skärgårdsskogar av olika typer. Historiska minnesmärken från första världskriget (1914–1918). Boxögrottan (Rövarbergsstugan, Rövarkulan).

Källa: Håkan Kulves, Skyddad natur på Åland
Red: McArena

Flerårig växt som blir mellan 30 och 200 cm hög. Har brännhår på stjälk och blad. Finns också i en variant som saknar brännhår, skogsnässla. Mycket vanlig i Norden. Förr användes den som fiberväxt, //Läs mer

Flerårig växt som blir mellan 30 och 200 cm hög. Har brännhår på stjälk och blad. Finns också i en variant som saknar brännhår, skogsnässla. Mycket vanlig i Norden. Förr användes den som fiberväxt, bland annat till nättelduk. En delikatess är nässelsoppa gjord på unga blad. Soppan innehåller flera vitaminer, mineral och järn, men nässlor som växer på kompost kan ha för hög halt av nitrater. Brännässla är en viktig värdväxt för flera larver, till exempel nässelfjäril och påfågelöga.

Källa: Ålands flora av Carl-Adam och Eeva Haeggström